Sverige och Finland firar Tryckfrihetsförordningen på goda grunder

Publicerad: 12.12.2016

På goda grunder firar både Sverige och Finland i år att Tryckfrihetsförordningen från 1766 fyller 250 år. När beslutet fattades var det unikt, först i världen. Det låg dessutom helt i linje med de tankar och idéer som upplysningstiden fött. Tankar om individens rätt och samhällets roll för andra än de besuttna.
Under åren som följde blomstrade publicistiken. Tidningar föddes och böcker som tidigare varit förbjudna kunde ges ut. Vi har skäl att vara stolta.
Vad som mera sällan uppmärksammas är att friheten faktiskt bara existerade några år. Efter Gustav III:s statskupp 1772 avskaffades successivt tryckfriheten igen. Vid utbrottet av den franska revolutionen 1789 fanns det inte ett spår kvar av den, till exempel var förhandscensuren återinförd. Kungen beslutade att man i skrift inte ens fick nämna händelserna nere i Paris. Av allt att döma var han rädd för att revolutionen skulle sprida sig hela vägen från Bastiljen till det kungliga slottet i Stockholm. Nu hade han inte så mycket för det, eftersom han blev mördad tre år senare.
Bygget av den demokrati som vi har i Finland och Sverige började egentligen med kungens död. Plötsligt fanns det utrymme för nya tankar, som att basera landets styre på tre pelare: den folkvalda riksdagen med uppgift att stifta lag, det oberoende rättsväsendet – och en omfattande transparens parad med yttrande- och tryckfrihet för att motverka maktmissbruk och korruption.
Som vi vet tog det lång tid för dessa tankar att bli verklighet. Kanske kan man säga att Sverige i praktiken fick tryckfrihet 1837 när kung Karl XIV Johan slutade att bruka indragningsrätten, lagen som gav kungen rätt att förbjuda tidningar han inte gillade. Liksom att vi fick ett verkligt folkvalt parlament först 1921, när även kvinnor tilläts rösta i riksdagsvalet.
Det intressanta med parentesen under Gustav III är att den lär oss att man inte kan ta friheten för given. Bara för att den är beslutad och finns nedskriven på ett papper är den inte för evigt. Det finns åtminstone tre typer av hot mot en frihet:
• Totalitära maktambitioner, som Gustav III:s. Diktaturer berövar än i dag stora delar av jordens befolkning den för oss självklara rätten till exempelvis yttrande- och tryckfrihet.
• Politiska beslut som, för att skydda enskilda medborgare, reducerar friheten.
• Missbruk av friheten.
Att yttrande- och tryckfrihet skulle hotas i Finland eller Sverige av totalitära krafter finns knappast på den politiska kartan. De andra två punkterna finns det emellertid skäl att hålla ett öga på.
I Sverige finns sedan lång tid en diskussion som går ut på att skyddet för den enskildes integritet i medierna är för svagt och bör stärkas lagvägen. Vad som är lätt att glömma bort att integritet och frihet är kommunicerande kärl. Bakom uttrycket ”stärka den enskildes integritet” finns uppfattningen att media skildrar människor allt för närgånget. Om den möjligheten begränsas i lag innebär det samtidigt att friheten reduceras i samma grad.
I Sverige har vi genom historien valt att betona friheten, att till exempel yttra eller skriva vad man vill. Största möjliga frihet för alla är bra för samhället som helhet. Det skapar transparens, motverkar ryktesspridning och ger oss välinformerade medborgare som kan fatta välgrundade beslut angående sina egna liv. Samtidigt har det naturligtvis skapat ett samhälle där skyddet för den enskilde är desto svagare. Vilket för mig in på den tredje punkten: missbruk av friheten.
Sedan Sverige i praktiken fick tryckfrihet i mitten av 1800-talet har det med jämna mellanrum förekommit en debatt om att medierna missbrukar friheten, använder den på ett ansvarslöst sätt. Så var det i debatten om ”skandalpressen” under 1800-talets andra hälft. Likadant under diskussionen om de så kallade notisskrivarna i början av 1900-talet, frilansare som dammsög myndigheter och domstolar på smaskiga detaljer om mer eller mindre kända människors förehavande. Även under till exempel 1960-talet förekom en sådan diskussion då tidningarna i allt större utsträckning valde att namnge till exempel brotts- och olycksoffer.
Tidningsbranschen i Sverige har varit skicklig på att möta denna kritik, inte bara i ord utan i praktisk handling. Steg för steg har dagens pressetiska system byggts upp. Fyra åtgärder förtjänar att lyftas fram:
• Bildandet av Publicistklubben 1874, för att främja god publicistisk sed.
• Inrättandet av världens första pressnämnd, Pressens Opinionsnämnd, PON, 1916, för att ge den som behandlats illa av medierna en möjlighet till upprättelse.
• Sveriges första genomgripande pressetiska regelsamling, som sammanställdes av Publicistklubben 1923.
• Införandet av en Allmänhetens pressombudsman, PO, 1969 för att stärka PON:s utredningsverksamhet av de klagomål som lämnas in.
Dessa åtgärder har motverkat ingrepp i tryckfriheten från lagstiftarnas sida och har över tid skapat en pressetisk medvetenhet hos de svenska mediehusen som är mycket djupgående. Pressetiska överväganden görs i dag regelmässigt inför publicerandet av känsliga uppgifter om enskilda personer. Intressant nog har dessa överväganden inte i någon större grad påverkats av det som sker på internet. Att det enkelt går att leta upp namnet på en misstänkt brottsling via internet har inte lett till att namnen hamnat i tidningarna. Det visar hur stark pressetiken har blivit.
Samtidigt innebär den snabba digitaliseringen en utmaning för det pressetiska systemet. I dag finns allt fler tidningar enbart på nätet. Antalet nätpublikationer överskrider redan mångdubbelt de som finns på papper. Det finns en möjlighet för de nättidningar som så önskar att ansluta sig till det pressetiska systemet i Sverige, men ännu är det bara cirka 25 stycken som gjort det.
Den verkliga utmaningen för framtiden att engagera även de goda publicister som finns på nätet för ett ansvarsfullt förhållningssätt till den publicistiska uppgiften. Därmed skapar vi en grund för att värna friheten även i framtiden.

Ola Sigvardsson
Allmänhetens Pressombudsman, PO