Memorial, Angående Religions-Frihet.

Af Anders Chydenius, Probst och Kyrkoherde i Gamla-Carleby. Stockholm, Trykt [sic!] i Kongl. Tryckeriet, 1779.

Ing. i det Högw. Präste-Ståndet, den 11 Januarii 1779.

Upläst i det Högw. Präste-Ståndet, den 18 Januarii 1779.

I en tid, då Sweriges inbyggare, under en Mild och Wis Konungs styrelse, äro nästan det enda folkslag i Europa, som niuter fullkomlig in- och utwärtes fred, kunna wåra hiertan ej annat än blöda öfwer de förskräckeliga krig, wederwärdigheter och förföljelser, som nu häftigt utbreda sig i flera werlds-delar.

Månne då någon ting kunde wara mera wälbetänkt, mera enligt med en rättskaffens Christelig kärlek för alla menniskor i gemen, mera instämmande med den ädla enighets- och frihets-anda, som anstår et sällt folk, och med wårt wälsignade men folkfattiga fäderneslands sanskyldiga interesse, än om wi just wid et sådant tilfälle med ömhet öpnade wåra armar emot alla de olyckeliga, som redan äro, eller framdeles kunna blifwa utan fristad i sina fädernesland, och derföre längtade någon annorstädes, at emot wåld och förtryck, för sig sielfwa, sina hustrur och barn och sin egendom, söka någon säkerhet?

Wår Christeliga Läras bespottare, som, genom sin tygellösa tankefrihet, sökt sönderslita all med Guds Ord och sundt förnuft instämmande Dygde-Lära, hafwa så i wårt som andra Riken, fast ofta utan grund, sökt kasta på det Andeliga Ståndet en swart skugga af intolerance, såsom en hufwud-orsak, hwarigenom menniskligheten ofta blifwa förtrampad, och Rikens tilwäxt och förkofran hindrade. Månne det då ej wore Högwördiga Ståndet wärdigt, at just i en lyckelig tid, då Riksens Ständer fått öfwerlemna tyngden af Riks-Styrelsen på sin Nådigae och Wisa Konungs skuldror, arbeta derhän, at kunna öfwertyga hela werlden derom, huru nitiskt Swea Rikes Presterskap i mildhet och tolamod wilja efterfölja sin hufwudmans, hela werldenes Frälsares, höga och heliga efterdöme?

Wi ege den lyckan, at lefwa i en tid, då under et sällt inwärtes lugn Försynens milda hand skänkt oss en stor wälsignelse i wårt Konunga-Hus, som upwäcker i allas hjertan, jemte en innerlig glädie, äfwen inbördes täflan til barmhertighets-werk och ädla gerningar; kunde då någon föresats wara Högwördige Ståndet wärdigare, än at med eftertryck äfwen för sin del arbeta på så wälsignade ändamål?

Hans Kongl. Maj:t har wid detta tilfälle öppnat Sit ömma hierta för många uslingar och olyckliga inom Sweriges Rikes gränsor, genom Sit Nådiga och nyligen utfärdade Pardons-Placat: Skulle det då icke pryda det Högwördiga Ståndet, at genom underdåniga föreställningar söka förmå Kongl. Maj:t at utbreda et Almänt Fredsbud til sådana medmenniskor äfwen utom Rikets gränsor, som, utan at genom laster hafwa förwerkat sina medborgerliga rättigheter, likwäl genom förtryck och förföljelser blifwit utan fädernesland? at Swerige kunde blifwa en efterlängtad fristad för dem alla, och wår Allernådigste Konungs höga namn så älskadt af dem, som det redan är af alla Des trogna undersåtare.

Ingen swensk medborgare är, som icke känner, huru redebogen Hans Kongl. Maj:t är, at förbarma Sig öfwer olyckeliga; och såsom kärlek och miskundsamhet i alla afseenden åligger dem, som hafwa det Heliga Prediko-Embetet ombetrodt, och det wisserligen är wårt Stånds skyldighet, at derutinnan förelysa andra med goda efterdömen, så skulle ock det Högwördiga Ståndets underdåniga ytrande i denna delen ingalunda blifwa kraftlöst hos en Konung, Hwilkens höga ädelmod ej annat kan, än med Nådigt wälbehag anse alla de förslager, som leda til Fäderneslandets upkomst och mennisko-slägtets rädning.

Wår Fosterbygd arbetar under en almän folk-brist, hemmansbrukare klaga öfwer trångmål om arbetare, fabriker och werkstäder sakna slögdemän, och af husbönder höres et almänt rop om dyrlegdt tienstefolk. Det drager ofelbart långt ut på tiden, innan alle desse brister kunna fyllas af infödda Swenska. Wore då icke rätta tiden inne, at på en gång öpna bommarna, och emottaga nyttiga medlemmar, at föröka Rikets styrka och lätta wåra bördor?

De fördomar äro, Gudi lof! länge sedan skingrade, at genom samwets-twång och förföljelser söka utrota willo-meningar, och hafwa just wåre Evangeliske Tros-bekännare, i synnerhet i de Södra Europeiska Länder, warit et mera än ömkeligt föremål för dem.

Erfarenheten och alla tiders Historier å daga lägga owedersägeligen, at under Guds wälsignelse äro mildhet, tålsamhet, uplysning och en saktmodig underwisning de enda medel, som rätteligen kunna omwända willfarande menniskor. Och ware långt ifrån oss alla, som utgöra Sweriges Rikes Presterskap, det misstroende til Guds Uppenbarade Ord och wår Heliga Evangeliska Lära, at wi skulle befara någon des rubning derigenom, om någre fremlingar, äfwen af andra Religioner, kunde inkomma, at ibland oss nedslå sina bopålar, om de icke genast wille den samma antaga, utan i stilhet och späkt, efter hwar sin öfwertygelse, skulle dyrka den Ewige och Alsmägtige Guden, alles wår Fader. Nej! icke är Stockholm blefwet Calwinistiskt, ehuru de Reformerte här i flera år haft sin offentliga Gudstienst: icke är Dannemark Judiskt, fast detta osälla folket der lefwer i fred och besöker sina Synagogor offenteligen: icke är Preussen Romerskt Catholskt, fast desse och alle andre fremande Tros-förwanter der hafwa fri Religions-öfning.

I anseende til alt detta utbeder mig ödmiukast om lof, at få föreslå, om icke Högwördige Ståndet, i samråd med de öfriga Respective Stånden, funne för godt, at hos Kongl. Maj:t i underdånighet anmäla, om icke Hans Kongl. Maj:t i Nåder täktes förordna:

1) At alle Fremlingar, af hwad ålder, stånd, kön eller tros bekännelse de som helst wara måge, hwilke hädanefter wilja til Swerige och des underliggande Provincer inflytta, at derstädes bo och sig årligen nära, skola dertil, åtminstone i Rikets större Stapel-städer, ega fullkomlig frihet, med allernådigste tilsägelse af samma Kongl. hägn och beskydd, som alle andre Sweriges Rikes undersåtare, ifrån den dag de Kongl. Maj:t tro och lydnad swärja, hwilket kunde ske wid Rådstufwu-Rätt i den första Stad, dit de worde ankommande: Och skulle fördenskul wid gränse-orterne icke göras minsta swårighet för pass, utan alenast annoteras, hwilke dermed warit försedde eller icke. Dock borde denna Kongl. Maj:ts frid icke komma dem til godo, som inom någon wiss tid, efter sin ankomst, blefwe öfwertygade, at för grofwa brott wara från sina hemorter förrymde.

2) At alle inkommande Fremlingar skulle af Kongl. Maj:t försäkras om fullkomlig samwets-frihet för sig, sina barn och efterkommande, och at få ostörde, med sedighet och utan at få göra wåra infödde menigheter förargelse, idka hwar sin Gudstienst, dock med alfwarligaste förbehåll, at hwarken hemligen eller uppenbarligen söka förleda någon til affall ifrån den rena Evangeliska Lutherska Läran, wid wite af all des egendoms confiscation och ewärdelig landsflyktighet; såsom ock, at ingen af fremande Religion skal, enligt Rikets Grundlag, få der bekläda något högre eller lägre embete. Den swårighet, som kunde yppa sig wid deras giftermål, barna-dop och upfostran, skulle efter min ringa tanke bäst afhjelpas, om alla ägtenskap emellan en fremande Religions-Förwant och en Evangelisk Luthersk skulle stadfästas med wigsel efter wåra Kyrko-Ceremonier, och det blefwe en nödwändighet, at alle af deras ägtenskap blifwande barn skulle, enligt Religions-Stadgan, döpas af wåra Prester, och upfostras i wår Evangeliska Lära, och hålla sig til wår Församling; men alle å fäderne och möderne i annan Religion infödde finge ock upfostras i sin egen Religion.

3) At alle inflyttande, ware sig fremlingar, eller förr af hwarjehanda orsaker utflyttade Swenske, skulle hafwa lof, at i städer och på landet, ehwarest de kunna med wederbörligt tilstånd sig nedsätta, opåtalt idka hwar och en någon slögd, näring, konst eller wetenskap, som de kunna och wilja försörja sig och de sina med, efter de stadgar och ordningar Kongl. Maj:t skulle för godt finna at fastställa, och deremot ej betungas med swårare utlagor, än infödde Swenske i grund af sin handtering erlägga.

Förmånerne af et sådant fri-bref synas blifwa handgripelige.

Wår Store Konungs dyra Namn blefwe derigenom wördadt hos de fleste folkslag i werlden: alle trängde, alla olyckelige skulle wälsigna wår Regents mildhet, och skynda sig at söka skygd under Hans wingar, och Riket skörda af andra Nationers blodiga krig den rikaste bergning, som bestode i en myckenhet af arbetande medborgare. Jordbruk, Fabriker och Slögde-tilwerkningar kunde updrifwas til större högd, och Rikets tyngder, fördelte på fleras skuldror, blifwa des förra inbyggare drägeligare.

Då skulle ock Swerige med hugnad få se sina af hwarjehanda orsaker utflyttade barn, som ännu med ömhet tänka på sit fädernesland, hopetals komma tilbaka, at dela glädien med sina medbröder och skörda wälsignelse under Gustaf III. lyckeliga tidehwarf.

Saken är ej heller ny: Kloke Regenter hafwa wäl förstått, at genom sådana inflyttningar öka sit rikes styrka och anseende: Preussen hade aldrig i en hast utom dem blifwit så mägtigt Konungarike; Stor-Hertigdömet Toscana, en Romersk Catholsk Stat, leder ifrån en almän Religions- och Närings-frihet sin hastiga tilwäxt: Frankrike, som ligger så diupt under Catholska träldomen, synes redan wara omtänkt på tolerance emot Protestanterne: och sielfwe den aflägsnaste Werldsdelen har genom fördrag af flera religioner dragit många tusende familjer ifrån Europa. Nu just tyckes tiden wara inne för Swerige, at äfwen genom lika frihet winna et så wälsignadt byte.

Rörd öfwer mina med-menniskors olyckor, och öm om min fosterbygds tilwäxt och styrka, har jag med den aldradiupaste wördnad för wår rena och Evangeliska Lära i upriktigaste wälmening ytrat mina tankar, dem jag allerödmiukast underkastar Högwördige Ståndets öma och mognaste granskning. Och det gläder mig at äfwen få lägga dem för wår milde Konungs högtuplysta ögon, som af Höga Försynen wisserligen är ämnad at blifwa et wälsignadt skydd för alla förtryckta, och at göra Sit Rike stort och Sina Undersåtare lyckliga.

Anders Chydenius.