Naturrätten

Naturens första rätt är, att menniskor skola få lefva, bygga och bo på jorden, försörja sig och de sina, giftas och föröka sitt slägte.

Tankar Om Husbönders och Tienstehions Naturliga Rätt (1778), 11. (Chydenius 1880, s. 345.)

Uti en tid, då stora och nya upptäckter ske i alla naturens riken, då vetenskaper uppdrifvas till ovanlig höjd, då snillen och vitterhet uppmuntras, och konsten frambringar nästan underverk emot de förra tider, är det bekymmersamt att se det dyraste af allt, menniskoslägtets rätt, vårdlösas.

Tankar Om Husbönders och Tienstehions Naturliga Rätt (1778), s. 1. (Chydenius 1880, s. 341.)

Naturen danar dem aldeles lika med oss i födslen: deras kropps-ställning då de först ligga i vaggan, är enahanda med vår, deras siälar lika förnuftiga med andra menniskors, deraf blifver således handgripeligt, att naturens Herre äfven tilldömt dem enahanda rättigheter, som andra menniskor åtniuta.

Tankar Om Husbönders och Tienstehions Naturliga Rätt (1778), s. 20. (Chydenius 1880, s. 350.)

Tienstefolcket äro ju Svenska undersåtare likaväl som vij deras husbönder. Deras tienst eller arbete är intet annorlunda at anse än vahror dem de til sin och det almännas förmån hålla fahla; Ty just deringenom öro husbönderna i stånd at öka sina vahror. Hvar och en säljare hos oss niuter den friheten at förytra sina vahror, om intet til alla åtminståne til flera personer, hvem han hälst vil handla med. Han får ock sielf sätta priset på vahran och komma derom mad köparen öfverens ... Men at et Tienstehion

1:o intet får sjelf behålla sin vahra utan

2:o nödgas sälja den åt den, som et blindt öde befaller, och än

3:o til et af Köparen sielf faststält pris; Ty NB. Tienstefolcket har ingen del i den Lagstiftande machten, det kallar jag med skiäl ibland fritt folck för träldom.

Tre politisk-ekonomiska frågor (1761-62). Chydenius 1908, s. 503.

At försörja lifvet, är naturens första fordran, och tål ingen inskränkning, ty den går långt öfver de band som förenat Samhällen. Samfundens Styresmän kunna ej ega rättigheter öfver lifvet, ej heller att afskära något medel, hvarmed det kan underhållas.

Huruvida Landthandel för ett Rike i gemen är nyttig eller skadelig, och hvad mon den bidrager til industriens uplifvande eller aftagande? (1777), s. 16. (Chydenius 1880, s. 322.)

v…fruktar jag, att ibland hundrade husbönder finnas flere lastfulle, än bland lika många tjenare, och att då till exempel hvar tionde lastfulle menniska af tjenstehjonen befordras till plikt för sina laster, så hinner knappt hvar hundrade af husbönder, - åtminstone ståndspersoner och embetsmän, - dertill; är det då icke synd, är det icke uppenbar orätt, att betaga dem deras frihet till förkofran, för blotta möjligheter att derunder kunna begå brott?

Tankar Om Husbönders och Tienstehions Naturliga Rätt (1778), s. 23-24. (Chydenius 1880, s. 351.)

I en tid, då Sveriges inbyggare, under en mild och vis konungs styrelse äro nästan det enda folkslag i Europa, som njuter fullkomlig in- och utvärtes fred, kunna våra hjertan ej annat än blöda öfver de förskräckliga krig, vedervärdigheter och förföljelser, som nu häftigt utbreda sig i flera verldsdelar.

Månne då någonting kunde vara mera välbetänkt, mera enligt med en rättskaffens kristlig kärlek för alla menniskor i gemen, mera instämmande med den ädla enighets- och frihetsanda, som anstår ett sällt folk, och med vårt välsignade men folkfattiga fäderneslands sannskyldiga intresse, än om vi just vid ett sådant tillfälle med ömhet öppnade våra armar emot alla de olyckliga, som redan äro eller framledes kunna blifva utan fristad i sitt fädernesland, och derför längtade någon annorstädes att emot våld och förtryck för sig sjelfva, sina hustrur och barn och sin egendom söka någon säkerhet?

Memorial, angående religionsfrihet (1779). Chydenius 1880, s. 415.