Nätartiklar - Digitala läsesällskapet

Pertti Hyttinen
ANDERS CHYDENIUS OCH DEN AMERIKANSKA NÄVERBÅTEN

Men det som är det förnämsta: Huru mycket bidroge icke dessa båtar til handels rörelsens befrämjande i wårt litet bebodda Finland?

Filosofie studenten Anders Chydenius (1729-1803) disputerade till magister i Åbo Akademis övre sal på förmiddagen den 26.5.1753. Hans ämne var Americanska Näfwerbåtar. Som handledare fungerade ekonomieprofessor Pehr Kalm (1716-1779). Händelsen avvek på intet sätt från universitetets vardag, men åtminstone för huvudpersonerna var det en slags brytning. För Anders Chydenius betydde examen att han tog avsked av den akademiska världen; han hade tidigare under våren prästvigts och blivit utsedd till första predikant i en liten kapellförsamling i Nedervetil, i Gamlakarleby socken. För Kalm var Americanska Näfwerbåtar den första avhandling som utarbetats under hans ledning, och samtidigt en av de första publikationer, som anknöt till hans forskningsresa till Nordamerika åren 1747-1751. Första delen av Kalms reseskildring Resa Til Norra America utkom några månader senare.

Americanska Näfwerbåtar var åtminstone lika mycket Kalms som Chydenius arbete. Det här var på intet sätt avvikande från den tidens universitetsundervisning; professorernas andel i utarbetandet av avhandlingarna var betydande, de kunde t.o.m. skriva dem själva. I Kalms fall bidrog också det att han som den första professorn inom ekonomieläran var med och formade både ett nytt läroämne och dess innehåll, såväl forsknings- som undervisningsmässigt.

Europeerna gjorde på 1700-talet allt fler forskningsresor till främmande världsdelar. De strävade efter att erövra hela världen, inte enbart politiskt och kommersiellt utan även kulturellt. På 1600-talet fick den naturvetenskapliga världsbilden sitt genombrott och då granskades hela skapelsen ur en vetenskaplig synvinkel. Naturen sågs som ett slags lager av förnödenheter som Gud hade gett människan att bruka. Å andra sidan eggades upptäcktsresandena av "upplysningstidens" romantiska drag, ett intresse för allt exotiskt.

Utvecklingen av synen på naturvetenskaperna i Sverige-Finland påverkades i avgörande grad av Carl von Linné (1707-1778), som genom sitt exempel formade en slags grundmodell för de vetenskapliga upptäcktsresorna och även senare verkade som den avgörande initiativtagaren till många upptäcktsresor. Betecknande är att Linnés första resa, vilken även erhöll internationellt erkännande, gick till Lappland, som i exotism kunde jämföras med avlägsna länder.

Liksom många andra upptäcktsresande under denna tid var också Pehr Kalm elev, t.o.m. en av de närmaste, till Linné som verkade som professor i Uppsala. Den år 1716 i Sverige födda Kalm tillbringade sina ungdomsår i Vörå i Österbotten och gick i Vasa trivialskola. År 1735 inledde han teologiska studier vid Åbo Akademi, men kom snart att inrikta sig på naturvetenskap. Kalms forskningskapacitet upptäcktes, och tack vare stöd av den förmögne baron Sten Carl Bielke (1709-1753) kunde Kalm fortsätta sina studier i Uppsala.

För Kalm var det avgörande att den som understödde var just Bielke, eftersom han var en av Kungliga Vetenskapsakademins grundare, och eftersom han, klarare än t.o.m. Linné, i naturvetenskaperna såg möjligheten att höja välståndet i fosterlandet. Tack vare utländska nyttoväxter skulle Sverige själv kunna producera förnödenheter som man nu var tvungen att importera till ett högt pris. Bland Bielke, Linné och några andra inflytelserika personer inom vetenskapsvärlden föddes tanken på att sända en vetenskapsman på en upptäcktsfärd. Redan från början stod det klart att denna man var just Kalm. Om resans mål fanns det dock många uppfattningar; bl.a. Island, Sibirien och Syd-Afrika fanns på förslag. Man bestämde sig för Nordamerika, eftersom det där växte rikligt med okända växter i liknande förhållanden som i Sverige.

Kalms resa räckte från oktober 1747 till maj 1751. Till en början reste han med Philadelphia som utgångspunkt till trakterna kring Pennsylvania, Delaware och New Jersey. Vid sidan av sitt naturvetenskapliga arbete bekantade Kalm sig med svenska och finländska emigranter och träffade bl.a. Benjamin Franklin. Eftersom naturförhållandena här trots allt skiljde sig alltför mycket från våra, styrde Kalm sin färd mot norr. Resan gick längs Hudsonfloden upp till Albany och vidare till Kanada, till de franska områdena kring Montreal och ända till Quebeck. Senare gjorde han en separat resa till Niagarafallen.

Från sin resa hade Kalm med sig en stor mängd växter och frön. Betydelsen blev dock närmast botanisk eftersom försöken att få växterna att rota sig i Skandinaviska förhållanden på en försöksgård och i akademins botaniska trädgård misslyckades nästan genomgående. Endast vildvinet klarade sig och spred sig över hela landet.

Förutom av odlingsförsöken var Kalm under åren efter sin resa sysselsatt med att renskriva sina digra minnesanteckningar för publicering. Den första delen färdigställdes relativt snabbt, men på den följande fick man vänta ända till 1756 och på den tredje till år 1761. Manuskriptet till fjärde delen förstördes i Åbo brand innan det hunnit publiceras. Trots svårigheterna med utgivningen, som förblev ofullständig, blev reseskildringen den mest kända bok som skrivits av en finländare på 1700-talet. Den översattes till tyska, franska och holländska. Ända in på 1900-talet har reseskildringen rönt intresse och trycks i nya upplagor. Att verket ännu i våra dagar är populärt beror främst på det faktum att Kalm inte begränsade sig till att enbart skildra naturfenomen, utan också gjorde observationer med vetenskaplig exakthet om samhället, folkliv, olika raser o.s.v.

Kalm drog fördel av sina intryck från resan också i undervisningen. I sin installationsföreläsning i november 1752 tog han upp vilken nytta kännedomen om förhållandena i Amerika kunde få för vårt lands näringsliv. Förutom Chydenius avhandling utgavs under Kalms ledning fem andra lärdomsprov med anknytning till Amerika.

Pehr Kalm byggde (eller lät bygga) näverbåtar redan år 1752 vid Åbo Akademi, varför kung Adolf Fredrik vid sitt besök i Åbo fick äran att pröva en sådan. Intresset för näverbåtar höll i sig ännu efter det att Chydenius hade flyttat till Österbotten för att bli kyrkoherde; ännu 1758 förvarades två fyrapersoners näverbåtar i Kalms universitetsträdgård. Samma år, i början av sin diktarbana, skrev Simo Achrenius den finskspråkiga dikten Runolaulu tuohiweneestä, som beskriver tillverkningen av båtarna på "Academins sved". Dikten innehöll även detaljerade byggbeskrivningar på Kalevalaversmått. Achrenius var son till Sievis kaplan. Han framhåller i dikten hur väl han känner båtarna och hur ofta han rott dem, "Sillä caxi suurembata, Pidembätä picasesti, Pohjan maalla muocattihin" ("Ty två större, längre, snabbt i Österbotten tillverkades"). Det kan vara fråga om de båtar som Chydenius tillverkade i Nedervetil. Nävern till de båtar som tillverkades i Åbo fick man enligt Achrenius också från Österbotten, från Kalajokis moar,"Calajoen cangahilta".

Kalms inflytande på avhandlingen Americanska Näfwerbåtar är central redan därför att den grundar sig nästan uteslutande på hans iakttagelser. Likväl var Chydenius inte enbart en passiv nedtecknare. I själva verket är det möjligt att initiativet till att undersöka båtarna noggrannare härrörde från honom. För detta talar omständigheten att Kalm i sin reseskildring och i de senare utgivna dagböckerna endast relativt sparsamt berättar om näverbåtarna. Den kanot som Kalm beskriver i detalj var beklädd med almträ. Detta material användes endast sporadiskt för detta ändamål. Trots att Kalms betydelse för avhandlingens sakinnehåll var avgörande, är Chydenius ändock den som i sista hand utformat den, ställt upp ett slutmål och formulerat budskapet. Som Chydenius berättar i inledningen till Americanska Näfwerbåtar, fanns i bakgrunden ett redan tidigare väckt intresse för sjöfart. Chydenius hade år 1751 i Uppsala försvarat sin bror Samuels avhandling som behandlade "sjöfartens befrämjande i fosterlandets älvar och sjöar". Samuel Chydenius (1727-57) var en av den tidens mest lovande vetenskapsmän och Åbo Akademis första docent i kemi. För utvecklandet av sjöfarten deltog han, förutom genom sin forskning, också genom att i praktiken leda upprensningen av vattenleder. Förlusten av markområden efter fredssluten på 1700-talet försämrade ytterligare förbindelserna mellan inlandet och kusten, speciellt i östra Finland. Dessutom diskuterade man livligt öppnandet av genomfartsleder till Bottniska viken och Finska viken.

Chydenius seriösa inställning till näverbåten är förståelig då man ser den som en del av ett större program för att utveckla sjöfarten, något som bröderna under Samuels ledning utarbetade. Bröderna Chydenius ansåg att förverkligandet av ordentliga trafikförbindelser var en grundförutsättning för utvecklandet av handeln och näringarna i Finland. Inlandet var en nästan helt outvecklad avsidesbygd, Österbotten utgjorde ett undantag p.g.a. sin trafikmässiga specialkaraktär. De lätt farbara älvarna utsträckte tjärhandelns influensområde till trakter som inte annars skulle ha haft utvecklingsförutsättningar.

Näverbåten kunde utgöra ett förnuftigt val för insjötrakternas transportbehov. Chydenius försökte också själv förverkliga det mål han anfört i slutet av sin skrift, nämligen att man borde få allmogen att bygga någon modellbåt, så att de samtidigt skulle inse dess förtjänster. Nedervetilkaplanens förnuftiga försök att få allmogen intresserad av näverbåtar ledde dock endast till att han fick öknamnet "Näver-Ant".

Allmogen i Nedervetil var inte heller annars speciellt fogliga då det gällde att följa sin herdes många experiment och de reformförsök han strävade till att genomföra i sin lilla församling i en äkta "nyttighetens tidsålderanda". Chydenius hade också det felet att han var uppfinnare. Med sina studier i fysik och kemi som utgångspunkt utvecklade han nya lösningar för bl.a. jordbruket och hälsovården.

Efter Americanska Näfwerbåtar dröjde det dock närmare tio år innan Chydenius utgav sina följande skrifter. Även de behandlade tekniska frågor, förbättrandet av mossbelupna ängar och utvecklandet av arbetskärror. Inom kort började han intressera sig för samhälleliga frågor och rycktes snart med i den praktiska politiken till politisk skribent. Chydenius kändaste artiklar som Den nationella vinsten (1765), är politiska flygblad som fötts av behovet att konkret påverka. I Chydenius produktion bildar Näfwerbåtar - tillsammans med de tidigare nämnda tekniska skrifterna - sin egen helhet. Alla dessa skrifter förenas dock av Chydenius praktiska synsätt. Han betonar det konkreta. Enligt den tidens anda anser Chydenius att också samhället och ekonomin lyder under samma naturlagar som den fysiska världen. Därför behöver utvecklingen inga invecklade konstruktioner utan endast att hindren för naturlagarna bortröjs. Strömmen för båten med sig eftersom vattnet strävar till balans; varför skulle man då inte vara förnuftig och färdas i en näverbåt?

Den Americanska Näfverbåten är en urgammal uppfinning; indianerna använde den redan för tusentals år sedan. Näverkanoternas tidigaste skeden känner man dock dåligt, eftersom inga förhistoriska kanoter finns bevarade. Dessutom nedtecknade de första européerna endast ungefärliga iakttagelser. De första bilderna och beskrivningarna som berör kanoternas byggnad härrör från mitten av 1720-talet. Kalms och Chydenius framställning är alltså relativt tidig, även om den egentligen inte belyser kanotens historia på något nytt sätt.

En grundförutsättning för utvecklandet av näverkanoterna var att lämpligt träslag fanns tillgängligt. På Nordamerikas nordliga områden växer björkslaget betula papyrifera, som i talspråk kallas canoe birch, kanotbjörk. Av denna är det möjligt att erhålla stora, hela näverbitar vars fibrer går i vågrät riktning, vilket gör ihopsyendet lättare. Dessutom är nävern hartsaktig och tack vare detta elastisk som färsk, vilket underlättar formningen. De björkslag som växer i Finland har inte dessa egenskaper, vilket säkert försvårade Kalms och Chydenius kanottillverkning.

Näverkanoten var ett mycket långt utvecklat fortskaffningsmedel då européerna kom. Byggnadssätten var många, de varierade mellan indianstammarna och hängde samman med kanotens användningsområde och vattendragets beskaffenhet. Indiankvinnorna stod mycket långt för kanotbyggandet. De europeiska nybyggarna tog snabbt kanoten i användning. Grundkonstruktionen förblev likadan, men p.g.a. europeisk påverkan blev kanoterna större och fick segel.

Näverkanotens stora fördel var dess ringa vikt: två man kunde bära även en stor kanot. I Kanadas och nordstaternas sönderskurna vattendrag med sina många forsar gav en dylik farkost helt andra möjligheter än träbåtar. Utan näverkanoten skulle pälshandeln som fransmännen och engelsmännen bedrev inte kunnat bli så omfattande som den blev. Fransmännen hade t.o.m. en speciell kanotfabrik, som tillverkade stora, över 10 m långa kanoter för transport av pälsskinn.

Indianerna hade till största delen fördrivits från de områden som Kalm besökte. I Kalms reseskildring ingår ändå relativt många beskrivningar av indianer, dessa härrör dock från andrahandsuppgifter. De av Kalm och Chydenius beskrivna näverkanoterna var sannolikt tillverkade av nybyggare, "andra generationens" modeller.

Americanska Näfwerbåtar är inte enbart ett enskilt exotiskt specialfall som åstadkommits av fördomsfria galenpannor; det är ett litet men konkret exempel på den teknisk-ekonomiska filtreringsprocessen i västvärldens kultur, den kultur som sett naturen och främmande kulturer i första hand som en källa att ösa ur.

Pertti Hyttinen

forskare

Adney, Edwin Tappan & Chapelle, Howard J., The Bark Canoes and Skin Boats of North America. Washington D.C.; Smithsonian Institution Press, 1983. ISBN 0-87474-204-8.

Kalm, Pehr, Pehr Kalms Resa till Norra Amerika. Å nyo utgifven af Frede. Elfving och Georg Schauman. I-IV. Hfors 1904, 1910, 1915, 1929.

Kalm, Pehr, Matka Pohjois-Amerikkaan. Toim. Anto Leikola. Suom. Rauno Ekholm. SKS Toimituksia 549. Pieksämäki 1991. ISBN 951-717-673-2.

Kalm, Pehr, Resejournal över resan till Norra Amerika. 1-4. Helsingfors 1966, 1970, 1985, 1988. Skrifter utg. av Svenska Litteratursällskapet i Finland 419, 436, 525, 550.

Kerkkonen, Martti, Peter Kalm's North American Journey. Its Ideological Background and Results. Studia Historica I. Published by the Finnish Historical Society. Turku 1959.

Leikola, Anto, Oppineisuuden hirmu. Juva 1980. ISBN 951-0-09814-0.

Mäkelä-Henriksson, Eeva, Pehr Kalm. Matka Pohjois-Amerikkaan. En resa till Norra Amerika 1747-1751. Helsingin yliopiston kirjasto. Helsingfors universitetsbibliotek. Helsinki 1986. ISBN 951-45-3985-0.

Virrankoski, Pentti, Anders Chydenius. Demokraattinen poliitikko valistuksen vuosisadalta. WSOY. Juva 1986. ISBN 951-0-13483-X

Virrankoski, Pentti, Anders Chydenius. Demokratisk politiker i upplysningens tid. Söderströms & c:o. Jyväskylä 1995. ISBN 951-52-1549-8.

Virrankoski, Pentti, Yhdysvaltain ja Kanadan intiaanit. Intiaanikansojen kulttuuri ja historia Rio Grandelta Yukonjoelle. SKS Toimituksia 605. 1994. ISBN 951-717-788-7

Birchbark canoes; The Wooden Canoe Heritage Association, Ltd

NativeTech: Native American Birchbark Canoes

Bigfork Canoe Trails; kanotbyggaren Jack Minehart

The Canadian Canoe Museum

Canoe Saskatchewan History

Canoes; White Oak Society (Deer River, Minnesota)