Som skyldig till de mänskliga och ekonomiska förluster som Sverige fått lida ansågs vara Karl XII och samtidigt hela det enväldiga systemet. Den regeringsform som infördes 1719 och 1720 garanterade ständerna centrala maktbefogenheter. Konungen fungerade i praktiken endast som rikets galjonsfigur.

I bakgrunden låg å ena sidan de utländska naturrättsliga lärorna, enligt vilka konungen inte fått sin makt av Gud utan av folket, och å andra sidan det gamla svenska demokratiska arvet. Det politiska systemet representerade tidsperiodens mest utvecklade parlamentarism. En jämförelse härtill finns endast i England.

Förutom den lagstiftande och den ekonomiska makten hade riksdagen en central ställning i utrikespolitiken; tidvis utövade ständerna också domsmakt. Slutligen stadgades principen, att ständerna var ofelbara.

Den exekutiva myndigheten var riksrådet, till vilket valdes medlemmar av endast adlig rang. Enligt regeringsformen var rådet i princip ansvarigt inför ständerna för sina gärningar. En betydande förändring mot modern parlamentarism var att man började avsätta (licensiera) riksråden när de politiska styrkeförhållandena förändrades.



Befolkningen
 
Befolkningstillväxten var snabb i Sverige under 1700-talet: från 1721 till 1800 fördubblades invånarantalet. Samtidigt steg Finlands andel av total-befolkningen från 17 till 26 procent. Under slutet av århundradet bodde ca 900 000 mänskor i Finland.

1700-talet medförde dock ingen märkbar förbättring i befolkningens näring och hälsovård: dödligheten var hög, men födelsetalet var ännu högre.

Trots tillväxten utgjorde befolkningsfrågorna frihetstidens centrala frågor. 1749 grundades Tabellverket, som först i världen började utföra regelbunden befolkningsstatistik. Befolkningsmängden visade sig vara betydligt mindre än vad man antagit. Efter detta förde man mycket polemik mot t.ex. utvandringen. Till polemiken bidrog även Anders Chydenius med sin skrivelse 1763.

Sjöfartens kraftiga tillväxt, som en följd av handel, upptäcktsresor och olika krig, gjorde att tjäran blev Finlands viktigaste exportartikel från 1600-talet och fram till början av 1800-talet. Handeln med tjära ökade välståndet framför allt i Österbotten. Bilden av en tjärdal i Edward D. Clarkes bok Travels in various Countries of Europe, Asia and Africa. London 1824.

Näringar
 
Under 1700-talet fick 75-80 % av hela rikets befolkning sin utkomst från jordbruket och dess binäringar. I Finland levde över 90 % av befolkningen av jordbruk. Situationen förändrades inte nämnvärt under seklets lopp. Jordbrukets produktivitet ändrades inte heller trots upplysningsverksamhet och innovationer från "nyttans tidevarv".

Olika binäringar hade ställvis en viktig betydelse för allmogens ekonomi. I Österbotten fick tjärbränningen en central roll tack vare talrika råvaror och transportlederna längs åarna. De många krigen och erövringen av kolonierna orsakade en ökning i efterfrågan av tjära, som var Finlands viktigaste exportvara. Tjäran hade också stor betydelse för städernas utveckling i Österbotten.

Under senare hälften av 1700-talet var båtar en nästan jämförlig exportvara med tjära. Största delen av båtarna exporterades dock till Sverige, men även i någon mån utomlands. Båtbyggandet var koncentrerat till samma områden som tjärhandeln, d.v.s. Karleby- och Jakobstadstrakten.

Hattpartiet, som länge hade haft makten under frihetstiden, förde en ekonomisk politik som gynnade framställningen av järn och manufakturer, och med hjälp av understöd grundades även i Finland olika slags "industrier", vilkas betydelse var dock liten. I hela Sverige var järnframställningens värde mycket betydande: i mitten av 1700-talet fick t.ex. England över 60 % av sitt järn från Sverige.