Människosläktens rätt
Tjänstehjonens ställning
För att garantera arbetskraft
åt industrin och godsägare, var tjänstehjonens ställning i det
merkantilistiska systemet klart preciserad med hjälp av stränga
regler.
Alla de, som inte hade ett stadigvarande
arbetsförhållande, behandlades som lösdrivare. Med stadgade taxor
höll man lönerna låga. I tjänstehjonslagen från 1739 begränsades
t.o.m. böndernas rätt att hålla egna barn hemma.
På 1740-talet uppstod en friare
politik. Den betonade befrämjandet av folkets tillväxt som en
lösning på arbetskraftsbristen. Några betydande förbättringar
i tjänstehjonens ställning skedde dock inte.
NATURLIG JÄMNLIKHET
Naturen danar dem alldeles lika med oss i födseln.
Deras kroppsställning då de först ligga i vaggan, är enahanda
med vår, deras själar lika förnuftiga med andra menniskors, deraf
blifver således handgripligt, att naturens herre äfven tilldömt
dem enahanda rättigheter, som andra menniskor åtnjuta.
NATURLIG RÄTT
Naturens första rätt är, att menniskor skola få lefva,
bygga och bo på jorden, försörja sig och de sina, giftas och föröka
sitt slägte.
Chydenius väcker debat
På slutet av 1770-talet rådde
goda konjunkturer och det uppstod brist på arbetskraft. Då tog
man fram tanken på att utlotta tjänstehjonen bland husbönderna:
på så sätt kunde man hålla lönerna låga.
Dylika
åsikter fick Chydenius att reagera: 1778 utgav han skriften Tankar
Om Husbönders och Tienstehjons Naturliga Rätt. I den försvarar
han kraftigt människornas naturliga jämlikhet och längtan efter
frihet. När samhället tryggar medborgarnas egendomar, måste det
skydda även arbetet, som är den fattigas enda egendom.
Chydenius'
förslag till en lösning är fullständig avtalsfrihet gällande tjänstehjonens
arbetsvillkor. När arbetarna kan söka sig dit, där de hittar de
bästa villkoren, kommer efterfrågan och utbud att fungera till
det allmännas bästa, även när det gäller arbetsmarknaden.
Skriften
orsakade en livlig polemik i tidningarna åren 1778-79. Man ansåg
att Chydenius' förslag rubbade samhällets grundstruktur, där alla
hade tillvisats sin egen plats.
Tjänstehjonslagen
togs upp till behandling även vid riksdagarna 1778-79. Endast
bondeståndet försvarade avtalsfriheten. Saken förblev olöst i
åratal. I Finland började man upplösa de stränga bestämmelserna
rörande tjänstehjonens ställning först på 1860-talet.
ARBETE ÄR DEN FATTIGAS HANDELSVARA
Tienstefolcket äro ju Svenska undersåtare likaväl
som vij deras husbönder. Deras tienst eller arbete är intet annorlunda
at anse än vahror dem de til sin och det almännas förmån hålla
fahla; Ty just deringenom öro husbönderna i stånd at öka sina
vahror. Hvar och en säljare hos oss niuter den friheten at förytra
sina vahror, om intet til alla åtminståne til flera personer,
hvem han hälst vil handla med. Han får ock sielf sätta priset
på vahran och komma derom mad köparen öfverens ... Men at et Tienstehion
1:o intet får sjelf behålla sin vahra utan
2:o nödgas sälja den åt den, som et blindt öde befaller,
och än
3:o til et af Köparen sielf faststält pris; Ty NB.
Tienstefolcket har ingen del i den Lagstiftande machten, det kallar
jag med skiäl ibland fritt folck för träldom.
|
