|
 |
|
|
Ideer i frammarch
Arvet från 1600-talet
Många av 1700-talets andliga strömningar var en direkt fortsättning på
en utveckling, som började redan under renässansen. 1600-talet betydde
framför allt ett genombrott för den naturvetenskapliga forskningen. I
England utvecklades den empiriska filosofin, som prioriterade erfarenhet och
observation. Redan Francis Bacon hade framfört, att vetenskapen
skulle producera nytta, skaffa människan herravälde över naturen. Den främsta
företrädaren för den empiriska filosofin var John Locke.
Samtidigt med empirismen utvecklades även en rationalistisk riktning,
som strävade att med hjälp av ren slutledningsförmåga skapa en
spekulativ världsbild, med givna premisser som utgångspunkt. Fransmannen Rene
Descartes uppställde den kritiska attityden som vetenskapens främsta
princip.
Isaac Newton utvecklade en rationalistisk och mekanistisk naturförklaring,
som kom att omvälva hela den västerländska världsbilden. Mekanikens
lagar erbjöd ett heltäckande system, som blev idealet, inte bara för
utforskandet av naturen, utan även när det gällde människan och samhället.
På 1700-talet föddes en tro på människans, tankens och samhällets
framåtskridande och möjligheten till en heltäckande världsbild. Man var
inte mera lika intresserad av varför (för vilket ändamål) en företeelse
finns till, utan i stället hur den uppstår, vilka lagbundenheter
den lyder.
Läran om naturrätten
På 1600-talet uppstod den naturrättsliga teorin, som hade en central
plats i den samhälleliga diskussionen under det följande århundradet.
Enligt teorin finns ett naturtillstånd utan överenskommelser: människan
kan med hjälp av sitt förstånd få vetskap om en existerande naturlag,
enligt vilken människan äger oöverlåtliga rättigheter (t.ex. andlig och
materiell trygghet). I naturtillståndet är människan fri.
Människorna har dock, när de bildat ett samfund och slutit ett statsfördrag
överlämnat sin frihet åt en suverän härskare, som i gengäld har förbundit
sig att garantera freden och tryggheten i samhället samt maximalt förverkligande
av individuella rättigheter.
Med naturrättsliga teorier kunde man stöda både en- och folkväldiga
strävanden. Enligt Thomas Hobbes var det nödvändigt att inskränka
folkets frihet, genom en koncentration av makten, ty alternativet var anarki.
John Locke, å sin sida, ansåg, att ett samhällsfördrag inte inskränkte
på individens rättigheter, utan utvidgade och bevarade dem: ifall en suverän
regent kränkte medborgarnas rättigheter, hade de rätt att göra uppror.
Enligt den naturrättsliga filosofin är människan fri därför, att han/hon
äger sin personlighet och sina förmågor. Speciellt Locke betonade, att människans
arbete samt resultatet av detta arbete är hans/hennes egendom.
Centrala auktoriteter var förutom Locke, Hugo Grotius och Samuel
von Pufendorf. Den sistnämnda verkade som professor vid Lunds
universitet.
Pietismen
Pietismen föddes i Tyskland mot slutet av 1600-talet, som en reaktion
mot den stelnade, renläriga lutherdomen. Dess centralgestalt Philipp
Jacob Spener ville förnya kyrkan inifrån och sätta den enskilda människans
inre, andliga behov i förgrunden. Pietismen betonade pånyttfödelsen, väckelsen;
dess drivkraft var de religiösa känslorna, som skuffade lärofrågor i
skymundan.
Påfrestningarna under det stora Nordiska kriget skapade grogrund för
pietismens genombrott i Sverige. Soldater, som återvände från fånglägren
i Sibirien, hämtade med sig pietistiska läror.
Fastän den äldre pietismen var renlärig i teologisk mening, strävade
kyrkan att förhindra dess spridning. Med konventikelplakatet år 1726 förbjöds
privata religiösa sammankomster. Som en följd av detta blev å andra sidan
radikalpietismen starkare. Den frigjorde sig från kyrkan och förkastade
bl.a. den lutherska försoningsläran.
När pietismen ställde upp sin kritik mot den lutherska
enhetskyrkligheten förde den med sig ett frö av religiös relativism: man
borde respektera varje religions unika innehåll, endera det var renlärigt
eller ej.
Man började uppfatta religionen som någonting subjektivt, en privat
angelägenhet. Pietismen lade på så sätt, för sin del, grunden till födelsen
av en modern, subjektivistisk personlighetsuppfattning. som betonade sin
egen avskildhet.
Upplysningen
Man kallar 1700-talet allmänt för "upplysningens århundrade".
Begreppet "upplysning" ger en ganska bra bild av periodens allmänna
tankesätt: Man ville omsätta i praktiken och sprida ut till den breda
publikens kännedom de stora ideer och uppfinningar, som till största delen
fötts redan under förra århundradet.
Upplysningen var ingalunda något enhetligt fenomen. I bakgrunden till
den franska upplysningen fanns den rationalistiska traditionen, samt å
andra sidan, det naturvetenskapliga synsättet på människan och samhället,
som baserade sig på Locke och Newton. Upplysningen litade på förnuft,
utveckling och framsteg.
I Frankrike, där enväldet, feodalismen och många missförhållanden
satte sina spår, tog upplysningen en radikal riktning: dess kritik av
maktutövningen och religionen samt kraven på mänskliga rättigheter och
demokrati skapade grunden t.ex till USA:s födelse och den franska
revolutionen.
I bakgrunden till den tyska upplysningen fanns, å ena sidan, pietismen
och å andra sidan Gottfr. Wilh. Leibniz' filosofi, som förenat den
rationella, matematisk-logiska begreppsvärlden med Guds existens.
Pietismens respekt för individens övertygelse, dess moraliska strävanden
och tolerans mot andra religioner gjorde den särdeles mottaglig för
upplysningen och framstegstankar. Den tyska upplysningen uppträdde framförallt
som reformpolitik, den strävade till förnyelser men ville inte trotsa överheten.
Den tyska upplysningen hade stort inflytande i Sverige och Finland, där
upplysningens ideer i praktiken ofta framfördes av pietistiska präster.
Den franska upplysningens tankar var nog kända, men sitt egentliga
genombrott gjorde de först under Gustav III:s tid, då upplysningens
blomsterperiod i moderlandet redan höll på att ta slut.
Det bör även beaktas, att samtidigt med upplysningen förekom många
motsatta fenomen till förnuftsreligionen: alkemi, hemliga sällskap,
extatisk religiositet osv.
|
|
|
|
